Regeringen sviker ensamstående kvinnor som vill ha barn

By | 15 mars, 2016

 

1 april blir insemination en laglig möjlighet för ensamstående kvinnor som vill ha barn. Finansieringen och implementeringen av reformen brister dock på flera punkter. Vare sig den rödgröna regeringen eller S-ledda Sveriges Kommuner och Landsting agerar.

Anna Starbrink (L).

Anna Starbrink (L).

– Vi vill ha en jämlik vård mellan människor och över hela Sverige – då ska ensamstående kvinnor få insemination på samma villkor som barnlösa par. Men regeringen smiter från ansvaret för finansieringen och säger att det är upp till varje landsting. Det kan inte tolkas annorlunda än att den rödgröna regeringen öppnar för att ensamstående kvinnor ska få betala sin insemination själva.

Det säger Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingsråd och ordförande i Liberalernas nationella välfärdskommission.

För att ge ensamstående kvinnor rätt till insemination också i praktiken behövs också finansiering och regelverk. Anna Starbrink har lyft frågan i Sveriges Kommuner och Landsting – vars ledande socialdemokrater inte heller har agerat.

– Barnlängtande kvinnor kan tyvärr få vänta betydligt längre än till 1 april på grund av regeringens slarv och undanflykter. Förutom finansieringen är tillgången på donerade spermier olöst. De medicinska riktlinjerna för bedömningar av barnets bästa finns heller inte på plats och Socialstyrelsen tycks inte ha fått resurser för att göra bedömningar.

Brister i implementeringen av barnlöshetsbehandling för ensamstående

  • Finansieringen: I regeringens proposition skriver sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) att det är ”upp till varje landsting att bedöma hur tillgängliga resurser ska fördelas och att bestämma om möjligheten att få assisterad befruktning kan ske inom den befintliga verksamheten eller om denna typ av behandlingar ska avgiftsbeläggas för patienterna.” Det innebär att  regeringen inte vill tillämpa finansieringsprincipen om ekonomisk täckning när staten ålägger landsting och kommuner nya uppgifter. Vår tolkning är att regeringen antingen inte anser att ensamstående kvinnor bör få vård på samma villkor – eller att de inte bryr sig om det uppstår regionala skillnader. Det finns heller inga noggrannare beräkningar på hur många kvinnor som kan antas söka vård, eller på hur stora kostnader vården kommer medföra, vilket försvårar planeringen av vården avsevärt, och kommer leda till förseningar för kvinnorna.
  • Tillgången till donerade spermier är olöst. Befintliga spermiebanker kan inte användas då förutsättningarna är nya i och med lagändringen. Det är ett nationellt intresse och ansvar.
  • Medicinska riktlinjer för bedömningar av barnets bästa saknas. Enligt lagens förarbeten ska bedömningar göras för att värna barnets bästa, där hälsotillstånd liksom sociala förhållanden sägs ställa högre krav på ensamstående. Sådana bedömningar måste dock stå på gedigen vetenskap och erfarenhet. Socialstyrelsen, dit kvinnor ska kunna vända sig för överprövning, måste också få resurser för detta arbete.